Jag börjar vänja mig vid att du inte lämnar mina tankar. Du har funnits där i flera veckor nu, men det är först den senaste veckan som jag insett varför, insett vad jag känner. Men jag är så rädd för att göra något, rädd för att ta ett steg. Tänk om du försvinner bort från mig igen? Tänk om jag sabbar allt det vi nu lyckats bygga upp? Det betyder så mycket det vi har, du betyder så mycket för mig. För mycket för att jag skulle våga sabba det, för jag vill absolut inte förlora dig igen, det skulle jag inte klara av.. Men just nu vill jag inget hellre än att ha dig nära, jag vill kunna kalla dig min, precis som förut. Men ska jag våga ta steget? åååh..

jag vet att jag döljer en sanning, att väntan inte leder nånstans


(förlåt för detta patetiska inlägg, jag var bara tvungen att skriva av mig lite ..)