Förra veckan bestod till stor del utav flyttkartonger. Inte mina, utan Therese. Vi packade, pratade, packade och skrattade. Nu har hon flyttat, min fina vän. Även om hon bara bor två timmar bort så är det tomt. Bara känslan av att inte kunna ringa henne och fråga om vi ska ses, och tio minuter senare är man där. Men det är väl såhär det är att växa upp, att bli vuxen. Alla försvinner åt olika håll. Det suger, but that's life. Min mamma sa något som är väldigt sant härromkvällen, att det är nu på gymnasiet man har byggt upp de vänskapsrelationer som kommer hålla i framtiden, det är nu allting som är riktigt äkta byggts upp på djupet. Det känns som hon har rätt. Och det känns som att de tjugo mil som nu är emellan oss kommer inte förändra någonting alls. För efter allting vi har gått igenom tillsammans, och allting vi har upplevt och lärt oss utav varandra har gjort att det vi har byggt upp är så äkta som det bara kan bli. Vi kommer lyckas hålla ihop ändå. Min bästa vän och jag.