När man minst anar det. Fast jag vet ju att jag blir så här ibland, att det blir så här ibland. Att jag ibland måste gå så försiktigt jag kan för att inte halka tillbaka, speciellt såhär års. Men det är något magiskt. Med dig. Magiskt och tragiskt. Dina blåa ögon gör mig båögd och naiv. Det behövs egentligen inte mer än så. Jag undrar bara: när ska det ta stopp? När ska det sluta? Jag lever på det faktum att det härromdagen kändes okej.