Den här veckan har jag insett hur mycket jag hatar att säga hejdå. Edija lämnade mig igår, för att spendera två och en halv vecka i USA. Två veckor är inte så mycket egentligen. Men jag och Edija kom fram till att det är det visst, när all den dagliga kontakten försvinner så är två veckor en evighet. När man inte kan skicka iväg ett sms, ringa när man vill eller bara träffas för att man känner för det. Vi jämförde det med att göra slut. Man vill skicka iväg ett sms men kommer på sig själv med att det går inte, man vill ringa och berätta vad som hänt under dagen men kommer på sig själv med att det inte går. Har skjutit bort tanken hela veckan, tänkt att det är långt kvar tills hon ska åka. Så i torsdags när jag skulle gå hem från skolan och Edija ville säga hejdå så vägrade jag. Så hon ringde mig på kvällen istället, vi pratade, skrattade och grät en skvätt. Min fina vän. Sen sa vi "vi ses snart", istället för hejdå. Mycket bättre. Jag känner mig som världens dramaqueen. Två veckor, det fixar vi med en klackspark. Lätt, det vet jag. Men när man är van vid att ha någon vid sin sida 8 timmar om dagen, van vid att få sjuka sms som är fyllda med "hahahahaha" och konstiga stavfel, van vid att kunna ringa och prata bort flera timmar om allt och ingenting, när man är van vid att få höra allt det där man alltid får höra när man som mest behöver det. Då känns en sån här grej jättejobbig. Jag har en liten lapp där jag ska kryssa för dag för dag. Och vet ni vad? Om 17 dagar är hon hemma igen.

        
     Jag vet att du läser det här. Jag får vara dramaqueen nu tycker jag. För det här är inget kul.
Du vet vad jag tycker. Men jag ska hålla vad jag lovat dig. Snart är du hemma igen.
Min klippa, min räddare i nöden, min fru. Du är äkta! I love you.