När det känns som om tiden bara springer iväg ifrån mig och jag har så mycket att göra och är så jävla stressad att jag helst skulle vilja lägga mig i en hög på golvet och gråta. Då, just dom stunderna, så är jag extra tacksam och glad över att jag har så fantastiska människor runt omkring mig. Igår hade vi världens mysigaste tjejkväll, Sofie är äntligen hemma från Norge och Isabella har fått sitt liv tillbaka. Vilket vi firade med att äta god mat, på Sofies vardagsrumsgolv. Där vi hade tänt massa ljus och lagt ut massa filtar. Där satt vi sen i, jag vet inte hur många timmar, och bara pratade, skrattade och pratade om hur glada vi är över att vi har varandra, och vad vi uppskattar och tycker om mest hos varandra. Låter kanske lite klyschigt. Men det var fan den mysigaste kvällen på så jävla länge! (Och jo Sofie, jag svär massor..) 

Jag är helt jävla slut, så jag skulle kunna somna så fort jag sluter ögonen. OM det inte vore så att jag är så jävla förbannad. Mötte på en så patetisk jävlig människa ikväll. Och det fick liksom allt att rinna över. Jag gick själv ifrån johanna ner till resecentrum för att ta bussen hem. Avskyr att gå själv i mörkret på kvällarna. Går på helspänn och har nästan hjärtklappning. Väl nere på resecentrum möter jag ett gäng killar, som går i bredd så jag måste gå "igenom" dom för att komma förbi. Känner hur hjärtat dunkar ännu snabbare. När jag precis gått förbi dom och är påväg att andas ut för att ingenting hände känner jag en hand som smäller till mig på rumpan varpå resten av grabbarna skrattar och ropar massa. Vågar inte säga något. För feg. Och vem vet vad fan fem killar kan göra med en tjej om hon börjar käfta. Går och sätter mig på busshållplatsen och känner mig så jäkla ynklig och nästan förnedrad. En sån "liten" grej. Förbannad på mig själv för att jag inte reagerade, skällde ut killen eller vad fan som helst. Killarna kommer tillbaka och stannar en bit bort och står och härjar och är så himla "tuffa". Bussen kommer och jag går på. En av dom här killarna går på bussen, den här killen som några minuter tidigare slog mig på röven. Han kollar på mig, och vänder snabbt bort blicken. Ser ut som han skäms. Utan sina polare var han inte så jävla tuff.  Och jag kände bara, jag hoppas du växer upp snart, skaffar dig vettigare vänner som inte hejar på dina dumma upptåg, lär dig respektera andra människor, lär dig vad som är rätt och fel. Va jag tycker synd om dig för att du är så liten och osäker, för att du inte hittat en vettig plats i livet. Lilla patetiska jävla människa.