Jag har spenderat min kväll med världens underbaraste, finaste, fantastiska Edija.
Det finns ingen människa som jag beundrar så mycket som jag beundrar Edija. Hon är stark, självsäker, ärlig, självständig och står alltid upp för vad hon tror på. Samtidigt som hon är den mest omtänksammaste och mest lyhörda person jag någonsin mött. Ikväll när vi satt och pratade så sa Edija "Hanna, du har blivit så säker i dig själv, så självständig och stark. Du har vuxit något så otroligt som människa det senaste året. Jag är så stolt över dig." Det är så sant, så otroligt sant. Det värmde så otroligt mycket. Men jag hade aldrig varit den jag är idag om jag inte hade träffat Edija. Det låter klyschigt, men det är så otroligt sant. Hon har fått mig att värdesätta så mycket mer än vad jag gjorde förut, fått mig att vara stolt över den jag är, känna att jag duger som jag är, känna att jag har rätt att tycka och tänka som jag gör. Fått mig att bli stark i mig själv. Fått mig att se livet på ett annat sätt, se människor på ett annat sätt. Hon har lärt mig så otroligt mycket om livet. Jag älskar henne för att hon alltid lyssnar, alltid finns där, alltid är ärlig, alltid är äkta. För att hon alltid finns där och svarar på mina frågor, alltid lyssnar utan att döma, alltid tar mig för den jag är. Jag älskar henne för att hon alltid förstår mig, oftast utan att jag ens behöver förklara vad jag tänker eller menar. Jag älskar henne för att hon känner mig så väl. Jag älskar henne för alla gånger hon funnits där och torkat mina tårar, för alla gånger hon skrattat tillsammans med mig, för varje gång hon hjälpt mig ta ett beslut, för varje gång hon hjälpt mig upp när jag varit på botten. Jag kommer alltid vara evigt tacksam för allt hon gjort för mig de här snart fyra åren vi har känt varandra. Jag kommer alltid vara evigt tacksam för att hon har lärt mig så otroligt mycket om livet. Och om det är så att vi inte är vänner livet ut så kommer jag alltid vara evigt tacksam för att denna människa funnits i mitt liv och hjälpt mig på vägen till att bli den jag är idag. Det finns ingen som Edija Tankovic. Min fina vän. 

             
                          
     
                              
 

"Kanske har börjat få kläm på det här med framtiden, men bara kanske.. man hinner ju ändra sig femtioelva gånger till." - Så lyder min facebookstatus just nu. Efter att ha suttit och klurat några timmar så känner jag mig nu lite mer lättade, lite bättre till mods och lite mer taggad på framtiden faktiskt. Men man vet ju aldrig, jag kanske har ändrat mig om några dagar, veckor, månader. Men just nu känns det bra. Och jag har lite ideér! Så ska klura vidare, och söka lite olika, så får vi se till sommarn vart jag står! GÖTT!

Hela min säng luktar som du. Vilket gör att jag ser ut som ett spöke, någon som inte sovit ordentligt på flera dagar. Jag är trött. Vill egentligen bara ligga kvar i sängen hela dagen och inte göra någonting alls. Men har ju hört att det bara gör saken värre. Så lika bra att gå iväg och jobba några timmar! Igår skypade jag med min bror, min fina bror. Jag saknar honom. Och avundas honom. Och är stolt över honom! För övrigt så flyter livet på. Det måste det ju göra. Livet går ju vidare så det är ju bara att följa med.
Och du. Egentligen hade du aldrig mer behövt vara rädd..

2011 har blivit 2012. Ännu ett år har försvunnit förbi. Jag sitter här och funderar på hur man ska sammanfatta året som gått. Ett år med motgångar, ett år med medgångar, ett år med skratt, ett år med tårar. Men jag har kommit fram till att det har nog varit ett jäkla bra år ändå!

Det började ju mindre bra kan man ju säga. Eller, det började jävligt dåligt rättare sagt. Campylobacter, vad är det för jävla påhitt? År 2011:s första läxa till mig: se alltid till att kyckligen är färdiglagad. De första två månaderna blev en kamp, att bli frisk, att få orken tillbaka och att komma ifatt i skolan igen. Men sen så flöt livet på rätt bra tycker jag.

Studenten. Riktigt fantastisk vecka. Upplevelser, äventyr, skratt skratt skratt. Fantastiska vänner. Tretton års skolgång var avklarad. Att stå på trappan, med min vita fina mössa och sjunga: jag har tagit studenten. Vilken lycka. Jag har nog aldrig varit så glad som jag var den dagen. Den 16:e juni. Åh, det var lycka.

Sommarlov. Eller det var ju inte riktigt sommarlov. Jag spenderade nästan hela sommaren på mitt älskade sommarjobb. Med härliga arbetskamrater. Så det gjorde mig inte så mycket att jag jobbade mest hela sommaren. En tripp till stockholm hanns ju med iallafall, med Therese. Vilken helg!

Hösten. Jag gillar ju inte hösten. Och den här fasade jag väl som mest för eftersom jag inte hade en blekaste aning om vad jag skulle göra. Men jag trivs som vikarie, det funkar för tillfället iallafall. Så hösten fylldes av jobb jobb jobb jobb.

Vinter blev det väl inte någon riktigt. Men även den fylldes av jobb jobb jobb.

Så kom nyårsafton. Som jag spenderade med två utav mina bästa vänner. Therese och Johanna. På en fest, med massa andra fina människor. En full vän höll ett tal, "2012 är vårt sista år på jorden, eller det sägs så iallafall. Så nu gör vi det till något bra och lever fullt ut".

Så 2012. Ett nytt år. Nya möjligheter. Nya äventyr. Nya motgångar. Nya medgångar. Nya skratt. Nya tårar. Nya lärdomar. Nya erfarenheter. Jag ser fram emot det. Det blir ett bra år, det är jag väldigt säker på.
Om det är något jag lärt mig under 2011 så är det att "something good always comes out of something bad". Så sant. Så jag är redo. 2012, kom och ta mig med storm!