Beautiful life, there´s no leaving now
Om cirka sjugofem timmar är år 2013 slut. När jag tänker tillbaka på det här året och försöker sammanfatta det med endast några ord, så skulle jag vilja säga: styrka, nya steg, glädje och en jävla massa kärlek. För även om 2013 kommit med många slag i magen och motgångar där allt handlat om att bara vara stark så är det inte det jag ser när jag tänker tillbaka. Jag ser bara en massa stunder fyllda av en jävla massa kärlek. Och tacksamhet. Tacksamhet för att jag har så fina människor runt omkring mig. Som får mig att växa, bli starkare och vara lycklig.
Sommaren 2013 började med att jag gjorde mig av med all negativ energi som fanns omkring mig och tog avstånd från de som inte ville mig väl. Efter det gick allt bara uppåt. Åh jäklar vilken bra sommar det blev, den bästa sommaren i mitt liv skulle jag nog säga faktiskt. När sommaren ledde mot sitt slut tog jag farväl av alla mina fina kollegor jag haft under två års tid och började på universitetet där jag träffade världens härligaste människor.
Jag är så läskigt lycklig. Nöjd med mitt liv. Glad över allt och alla jag har omkring mig. Tacksam över att jag får vara en del av alla dessa människors liv och tacksam över att de vill vara en del av mitt. Jag ser fram emot ett nytt år, fyllt av nya möjligheter, nya löften, nya bekantskaper. Ett nytt år fyllt av lika mycket styrka, nya steg, glädje och en jävla massa kärlek.
På nyårsafton, vid tolvslaget, för nästan exakt ett år sen, sa två av mina närmaste vänner till mig att, "Hanna, 2013 kommer vara kärlekens år för dig, jag känner det på mig". Och jag blir alldeles pirrig i magen av att tänka på att om cirka sjugofem timmar, så står jag på samma plats som förra året, och kysser en människa som jag är så galet jäkla kär i, min fina John.
Sommaren 2013 började med att jag gjorde mig av med all negativ energi som fanns omkring mig och tog avstånd från de som inte ville mig väl. Efter det gick allt bara uppåt. Åh jäklar vilken bra sommar det blev, den bästa sommaren i mitt liv skulle jag nog säga faktiskt. När sommaren ledde mot sitt slut tog jag farväl av alla mina fina kollegor jag haft under två års tid och började på universitetet där jag träffade världens härligaste människor.
Jag är så läskigt lycklig. Nöjd med mitt liv. Glad över allt och alla jag har omkring mig. Tacksam över att jag får vara en del av alla dessa människors liv och tacksam över att de vill vara en del av mitt. Jag ser fram emot ett nytt år, fyllt av nya möjligheter, nya löften, nya bekantskaper. Ett nytt år fyllt av lika mycket styrka, nya steg, glädje och en jävla massa kärlek.
På nyårsafton, vid tolvslaget, för nästan exakt ett år sen, sa två av mina närmaste vänner till mig att, "Hanna, 2013 kommer vara kärlekens år för dig, jag känner det på mig". Och jag blir alldeles pirrig i magen av att tänka på att om cirka sjugofem timmar, så står jag på samma plats som förra året, och kysser en människa som jag är så galet jäkla kär i, min fina John.
Tack 2013 för allt du gett mig, allt du lärt mig. Tack alla mina fantastiska älskade vänner för att ni gör allt till det bättre och fyller mitt liv med så jävla mycket kärlek. Ni förtjänar allt det bästa i livet.
And it's christmastime
Igår körde jag och min fina grupp slutspurten i skolan och den firade vi att vi klarat av första terminen på universitet med en fika, så klart! Är så glad att jag fått träffa dessa fina människor som gjort det värt att gå till skolan och fått en att orka med allt plugg! Så nu har jag alltså jullov, eller jag har bestämt att jag inte ska röra en bok eller ens tänka på skolan förrän den 6 januari, så fyfan va jag ska njuta. Alla mina fina vänner är på hemmaplan, nyårsplanerna är i princip klara och jag ska ha världens bästa ledighet!
A journey with me myself and I
Ibland när livet är för snällt, för bra och jag är så otroligt lycklig och mår bra, då kan jag ibland önska att något ska hända så jag blir ledsen, något som gör lite ont. Bara för att få känna något annat, bara få känna att allt faktiskt är på riktigt. Det är så sjukt overkligt. Men sen har jag börjat tänka att, nej fan, det är min tur nu. Det är så jävla mycket min tur att få må bra och vara lycklig rakt igenom. Att all skit och alla helvetesdagar har varit värt att gå igenom för att komma hit. Att alla gånger man gråtit, alla gånger man skrikit, alla gånger man blivit trampad på och nedtryckt av folk runt omkring, och faktiskt tillåtit det har lett mig hit jag är idag. Till idag, då jag är starkare än någonsin, vet vad jag behöver och förtjänar, vet att jag är bättre än att bli styrd och trampad på av andra. Till idag, då jag vet att jag är så jävla bra och jag förtjänar att vara lycklig.
