Att vara någons

"Du är min, bara min" sa han. Och jag svävar runt på rosa fluffiga moln, eller något annat lagom klyschigt, och bara mår så jävla bra. Jag nöp mig själv i armen härromdan till och med. För att det känns så overkligt bra. Jag skulle kunna skriva hur många meningar som helst om hur fin han är, hur bra han får mig att må och vad det är med honom som jag tycker om. Men jag behåller det för mig själv, i min lilla bubbla. 
Vet ni en sak? Jag mår bättre och är lyckligare än vad jag någonsin varit, på riktigt. Livet är fint. Oftast när man säger så, så brukar livet komma och kasta omkull det. Men skit samma. Bring it on life. För just nu känner jag mig starkare än någonsin. 
Och vet ni en sak till? Jag är så jävla värd det här. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0